Jag och Monstret har hälsat på mitt jobb idag, bara en snabbis för att se så det stod kvar typ, vi blev så less på att sitta hemma och glo så vi packade våra grejer och tog tåget till Sumpan. Det var trevligt att se allihopa och det lär ju ta ett tag innan jag gör det igen, nästa gång vi åker dit är det ju för att showa off bebisen så det dröjer nog någon månad.
Monstret var hemmastadd som vanligt och sprang runt i korridorerna, det är ju inte första gången hon var där. Jag inser att jag faktiskt kommer att sakna jobbet som tusan och att det känns superkonstigt att jag inte ska gå dit på så länge. Men det är ju bara över vintern, sedan kommer ju M att ta över bebisvärlden här hemma, och till maj klarar jag mig.. Sen får vi se om vi kanske byter lite tidigare än så om jag vill tillbaka till jobbet och M vill hem, vi lämnar det lite öppet och gör som vi tycker känns bra. Att vi delar på ledigheten känns iaf helt självklart, det är och har aldrig varit uppe för diskussion ens, M vill vara hemma, jag vill jobba och det är bara bra för barnet (bara att titta på Monstret). Dessutom skulle jag aldrig klara av att skola in på dagis som sagt, jag är för blödig och tycker bara att det är skithemskt, M klarar det mycket bättre.

Senare tillägg:
Glömde att jag skulle skriva in Monstrets filosofiska tankar på tåget.. :-)
Hon sitter på sätet mitt emot mig med armbågen på fönsterkarmen och lutar huvudet i handen när vi stannar på Rosersbergs station.. Det går några personer förbi fönstret ute på perrongen på väg mot utgången, Monstret tittar länge på dem och sen drar hon en djup, djup suck och säger "Jag undrar... vart alla är på väg.." med en bekymrad min.

Ha ha.. Jag kunde inte annat än att hålla med, ibland undrar jag även vad som snurrar i det där söta lilla huvudet och det är så roligt när det läcker ut något sånt där emellanåt.