Jag är så jäkla rädd för att få cancer.. Det har vuxit till någon sorts galen paranoia eller något, jag kan inte tänka mig något värre överhuvudtaget och ändå kan jag inte låta bli att frossa i alla möjliga berättelser om människor som har det eller dött av det. Jag undrar om det inte grundar sig i att jag är så orolig över vad som skulle hända med Minimonstret om jag dog. Är det normalt? Blir man så när man blir förälder? Man kan inte sluta tänka på allt hemskt som kan hända en.. Undrar om det inte är någon sorts dödsångest?

Måste sluta läsa allt skit som står om föräldrar som dör eller mister sina barn.. Jag mår ju skitdåligt av det..
Jag minns te.x. efter tsunamin så skrev tidningarna om en pappa som klängde sig fast i en palm nere i vattnet tillsammans med sin tvåårige son. Tillslut orkade han inte hålla i längre utan var tvungen att släppa pojken för att inte båda skulle drunkna.. Hur gör man då? HUR bestämmer man sig för det? Skulle jag göra så? Skulle jag någonsin förlåta M om vi hade varit i samma situation? Skulle inte tro det.. jag hade aldrig kunnat förlåta mig själv ens.. Men det är SÅ hemskt!! Jag drömmer fortfarande mardrömmar om just det här än idag, det berörde mig så djupt..

Men i alla fall, jag har en blogg jag följer som handlar just om en mamma som har fått cancer. Hon jobbar som vimmelreporter på Se och Hör och pratar mycket om just det här med dödsångesten. Jag vet inte om det hjälper eller stjälper mig men vilket medlidande jag har.. Hennes första inlägg i bloggen handlade just om att hon var så rädd för att dö och så får hon cancer.. Läs den för hon är så bra!! http://vimmelmamman.blogg.se/