Idag bidde det ingen morgonpromenad.. Jag är bara för trött. Har sovit less than 4 hours i natt och varit upp och matat barn en gång däremellan. Ninja tyckte att det var en skitbra idé att vara vaken till halv två i natt och sen kunde jag inte somna. Det är nog mitt största problem egentligen, jag har så fruktansvärt svårt att somna, spelar ingen roll hur trött jag är.. Har alltid trott att det var för att man är så uppe i varv av jobbstress och grejer, men det är jag ju inte nu längre, nu är jag ju mer hjärndöd av att göra ingenting.
Dessutom längtar jag tillbaka till jobbet, för att gnälla lite till.. Är jag den enda mamman i världen som tycker att det är roligare att vara på jobbet än att vara hemma, det kanske bara är ett sådant där tabu som man inte får prata om, det betyder ju inte att jag inte älskar mina barn direkt?
Jag vet ju hur förvånade och nästan lite upprörda en del blir då man pratar om att man inte vill vara hemma i minst ett år utan att man vill tillbaka till jobbet igen, kan nästan bli riktiga "kampanjtal" från en del om bonding till mamman och hur mamman är den viktigaste i bebisens liv. Brukar kontra med att mina barn faktiskt har en pappa som är mer än kapabel att ta hand om dem och dessutom tycker att det är mycket roligare att vara hemma än vad jag gör, är man med om tillverkningen så får man ta sin del efteråt med kan jag tycka.. Har jag fel?

Den konstiga inställningen till det är dock att då är han "duktig" som tar hand om sina barn medan det förväntas av mig att jag ska göra det för att jag är mamma. Försäkringskassan har ju till och med infört "jämställdhetsbonus" till föräldrar som delar på ledigheten och det är ju knappast för att få mammorna att vara hemma mer? Världen är sned ibland..